Jag hade en skön promenad ute runt dammarna, gick alltid den rundan varje dag när jag vänta Vilmer. När jag gick idag kom jag ihåg hur kämpigt de va sista dagen jag gick (då Villle senare tittade ut på kvällen) hade förvärk på förvärk, gick-stannade-gick-stannade...trodde knappt jag skulle ta mig runt MEN skam den som ger sig. Och det är mycket bättre att GÅ igenom en värk än att lägga sig ner. Nu hade de börjat och UT skulle ungen den dagen och ut kom han!
Hej Sandra! Nu börjar det verkligen synas:) Tänk att halva tiden redan har gått!! Hoppas du mår bra och njuter. stor kram
SvaraRadera